Tiden går och dagarna passerar i en rasande fart. Nu har jag varit hemma lika lång tid som jag var i Portugal, men det känns som att jag nyss klev av planet i kylan. Det är fascinerande det där med tid. Min månad i Portugal känns ljusår längre än tiden jag spenderat hemma med familj och vänner, vardag och slentrian. Man glömmer liksom av att tiden går. Jag tror att det är nyttigt att komma iväg lite, hamna i nya situationer och bryta rutiner. Sådant gör i alla fall mig varse om tillvaron.
Såå… Vad har jag pysslat med under min tid hemma i långa landet falukorv? Eftersom man tenderar att bli lite fattig av att flyga kors och tvärs över Europa blev arbete prioritet nummer ett. Fota, fota, fota och en hel del hemsidejobb. Kan inte påstå att jag klagar. Prioritet nummer två har varit att träffa alla kompisar som jag saknat i Portugal. Jag är helt överväldigad över hur många det faktiskt är och att jag inte ens haft tid att umgås med alla! Tur att jag kommer hem igen till sommaren (jag vet ju hur man gör nu, haha). Prioritet nummer tre har varit att besöka universitet och undersöka olika studiemöjligheter inför hösten (verkligheten knackar på dörren). Jag har dessutom ett litet hästprojekt på G, men avslöjar inget än, för jag vet inte säker om det blir något.
Jag har en massa härliga saker framför mig: Bokrean är igång och på fredag är det Göteborg Horse Show som står på schemat – underbart! På söndag går jag våren till mötes i Portugal och jag fyller snart år. Har dessutom fått tillskott i min objektivsamling, så i vår kommer jag och kameran vara oskiljaktiga.
Livet är bra, helt enkelt.
Man säger att ens omgivning speglar ens inre. Jag känner mig dock för tillfället väldigt tillfreds och i balans, så varför mitt rum ser ut som ett bombnedslag är och förblir en fråga. (Det skulle kunna ha något att göra med att jag packade ned alla mina ägodelar i en resväska och två lådor, släpade dessa till Portugal och tillbaka och nu helt enkelt är för lat för att orka packa upp allt igen, men det är bara teori.)
Förresten så är min flygbiljett bokad! Den 27 februari bär det av.
Det var en gång en liten tjej som heter Andréa. Lilla Andréa skulle för första gången bege sig ut i stora världen på egen hand. I december månad lämnade hon vackra vinterlandet Sverige – med Aladdin-choklad, varm brasa, familj, julfirande och allt vad det innebär – bakom sig för att pröva vingarna på den Iberiska halvöns Atlantkust. Det blev dock inte riktigt som hon tänkt sig; övergiven på flygplatsen, kalla duschar, sketna tvättmaskiner, myror i sängen, skrikande tränare… Allt stod i så stor kontrast mot tryggheten hemma. Lilla Andréa kände sig ledsen mest hela tiden och hade svårt att se något positivt med hennes äventyr.
Efter en månad borta bestämde hon sig för att åka hem. Flygbiljetten bokades, väskorna packades, lådorna postades… och helt plötsligt var hon inte så ledsen längre. De sista dagarna tillsammans med hästar och vänner var underbara, men lilla Andréa ville fortfarande gärna hem – tills hon satt på flygplatsen en tidig onsdagsmorgon och vänta på att gå ombord. Helt plötsligt var hemlängtan som bortblåst, alla argument för att lämna landet bortglömda och enda tanken i huvudet var ”Vad fan håller jag på med?”
Precis som ett litet föl, som tar några försiktiga kliv från mamma men snabbt kommer tillbaka för att försäkra sig om att tryggheten fortfarande finns där, behövde lilla Andréa bara känna att hemma är nära och finns alltid där med öppna armar om hon skulle vilja. Bara förståelsen av att möjligheten finns där, av att hon kan göra som hon vill, räckte för att hon skulle kunna uppskatta nuet.
För att inte göra en favorit i repris bestämde lilla Andréa sig för att ge det lite tid innan hon fattade ett nytt beslut. En vecka senare skickade hon ett mail till Portugal och bad om att få komma tillbaka. Denna gång skulle hon veta vad hon kunde förvänta sig och av den anledningen njuta av det som är bra och acceptera det som är mindre bra. Och med vetskapen om att hon alltid kunde komma hem skulle hon med öppna armar välkomna fortsättningen på sitt äventyr!
Jag fick igår svar på mailet till Morgado Lusitano, vilka hälsade mig ”Welcome back!”. I slutet av månaden beger jag mig därför tillbaka till vårlika Portugal. Denna gång är jag redo. Är ni?
Det blev sent igår. Superkul kväll med superkul människor och lite mindre superkul ”Vi syns kanske någon gång”. Klockan ringde halv sju i morse och då hade jag fått tre timmars sömn. Nu sitter jag i tryggt förvar i mormor och morfars lägenhet i Köpenhamn med blandade känslor… Det känns skönt att vara så nära hemma, men det är mycket jag kommer att sakna i Portugal; tidiga morgnar i en solvarm box, kompisarna, många av hästarna, fralla med ost, att prata engelska, de underbart goda frukterna…
Min berättelse slutar i och med detta inlägg. Jättetack till alla som troget följt min blogg och ett speciellt stort tack till alla som har kommenterat!
Eftersom jag igår postade mina ridkläder till Sverige var tanken att jag inte skulle jobba alls idag, men med lite lånade grejer och en mer liberal syn på det där med ridhjälm lyckades jag skrapa ihop en arbetsdag till. I vanliga fall brukar vi bara rida två hästar var per dag, men jag hade lite tur och fick faktiskt lov att rida alla mina tre favoriter: först en lektion på Que-Fito som avslutades med en underbar passage, sedan en tur på Xelim som var härlig som vanligt och till sist ett super-ridpass på älsklings-Iljas. Ikväll är det ”fest” i Julias rum, vilket troligtvis innebär Ginja och hemmagjord Sangria, choklad och en film. Bra dag. Mycket, mycket bra dag.
Jag och Xelim
Flygande galoppombyte
Passage
Kategorier: Dressyr, Vardag
Sista riktiga arbetsdagen…
Inte det jag är mest vad vid att se ute i trädgården i januari månad (eller någon månad för den delen!), men faktiskt ganska så mysigt…
Idag är jag obeskrivligt tacksam för alla varma kläder jag packat ned i resväskan: underställ, neoprenjacka, tjocka vantar och mössa. Innan jag begav mig till Portugal fick jag höra att det kunde blåsa här, men inte har jag märkt något av det… tills idag. I morse var det lite smått kaos i stallarna. Boxluckor stod och slog, namnskyltar hängde på sniskan, diverse prylar låg utspridda lite här och var och det var hö över hela stallplanen. När det blåser såhär föredrar jag faktiskt 15 minusgrader. Det spelar liksom ingen roll hur mycket kläder man tar på sig; den kalla vinden lyckas hitta ställen att ta sig in på ändå! Rodrigo hade på sig en dunväst och var lite smått grinig över vädret. ”You can take the afternoon off”, sade han. ”It’s freezin’”.
Sååå, vad gör man av en oplanerad ledig eftermiddag…? Jo, man spenderar den i stallet såklart! En timma efter att Rodrigo hade åkt (vi ville ha lite säkerhetsmarginal) smög jag och Ami oss tillbaka ned i stallet för att leka lite med bådas vår favorit Iljas. Men om någon frågar så var vi inte där. Vår lilla hemlis, okej?
Ami och Iljas
Jag och Iljas
Av personliga skäl har jag valt att avbryta min vistelse i Portugal och komma hem tidigare än beräknat. Den 26 januari beger jag mig av tillbaka till kalla Sverige. Jag kommer dock att fortsätta med bloggandet som vanligt fram tills dess.
Ett stort tack till alla er som följt min blogg!
1 kommentar
Mitt namn är Andréa och jag är en tjugoårig tjej från Alingsås, som just nu befinner mig i Portugal för att rida och träna Lusitano- hästar. Bloggen fungerar som en dagbok för nära, kära och andra som intresserar sig för min vardag på den Iberiska halvöns Atlantkust.