Min senaste vecka har sett ut som så: Ena dagen har jag massor att skriva om, men eftersom vi slutar arbeta så sent så har jag inte haft tid. Andra dagen har vi slutat lite tidigare, men då har jag inte haft något att skriva om. Resultat: Inga blogginlägg på en hel vecka (vilket förövrigt är halva tiden jag har varit tillbaka i Portugal). Dessutom börjar dagarna, precis som i Sverige, bli längre här och ofta är kvällarna allt för underbara för att spendera framför datorn. Jag vägrar dock låta skuldkänslor över att ha ägnat bloggandet för lite tid äta upp mig och tänker istället att jag måste fatta ett beslut.
Bloggen kommer därav inte längre att uppdateras dagligen med saftiga nyheter om hästlivet i Portugal, utan jag kommer att droppa in lite då och då. Kanske blir det en gång i veckan, kanske oftare, kanske mindre frekvent. Mitt motto är att det finns inga måsten och genom att skära ned på något som börjar tynga så hoppas jag att få lite mer ro i sinnet.
Maffigt med en dramatisk himmel över vackra Morgado
Aragon – en av de hästar jag arbetar med. Han är sex år gammal och ska ut på tävlingsbanorna till våren.
Cercal (Trincos son och Aragons bror) – min nya kärlek! Han är snart fyra år gammal och håller på att får grunderna befästa. Han är underbar att rida!
Manuel försöker odla mustasch men har inte riktigt tålamodet att vänta…
Tänk att ett litet paket från Sverige kan skänka så mycket glädje!
Oj oj oj… Det är så himla mycket som händer här på Morgado just nu! Jag har så mycket att berätta men så lite tid över att berätta om det. Igår slutade vi arbeta kl 21.30 och idag kl 22.30… Jag är både lycklig och trött. Behöver verkligen sova, så jag kör en lightvariant av bloggning idag.
Efter att jag postat inlägget om min födelsedag kom de anställda på Morgado in i matsalen med tårta och present och sjöng för mig. Blev så himla glad! Presenten var en kakelplatta med en ryttare på en lusitano målat på – kan inte bli mer portugisiskt! (Sure, det finns även bilder på mig från dagen, men jag tänker inte under några som helst omständigheter visa upp dem här. Varför? Ledtråd: Jag har ännu inte köpt solkräm.)
Jag har i dagarna gjort min första inbakade fläta (mycket, mycket viktig händelse!). Jag är faktiskt rätt nöjd med resultatet. Tyvärr såg den inte ut riktigt såhär efter ridpasset…
Igår hade jag min första lektion för Paulo. Fick där rida Sabio, en privatägd och aningen hetlevrad (för att uttrycka mig milt) herre. Det gick… JÄTTEBRA! Var lite spänd inför lektionen, för Paulo skulle ”utvärdera” min ridning och bestämma vilka hästar jag ska får arbeta i framtiden. Har inte fått veta vilka ännu, men tror att jag får jobba med några av de lite svårare.
I veckan har också en massa viktiga personer varit här och hälsat på, vilket har inneburit en hel del städning. Idag skulle vi presentera ett antal hästar för en viktig uppfödare, så de blev polerade, flätade och lindade. Paulo var nöjd, så jag tror att det gick som planerat.
En röd tråd för veckan har varit planering och förberedelser inför morgondagens (fredag) show. Det kommer att bli en uppvisning i portugisisk anda med kostymer, utrustning och musik. Jag är själv inte med i showen men kommer att ha fullt upp ändå. Jag ska putsa utrustning, förbereda hästar, värma upp Sabio åt Paulo och vara fotograf. Klockan åtta imorgon gäller det! Just nu… Zzz.
Efter en arbetsdag på Morgado (ja, jag fick arbeta trots att det officiellt är ledig dag och jag verkligen behövde köpa solkräm) har jag kommit fram till fyra ädla sanningar om Paulo Sérgio:
Den första ädla sanningen
Paulo älskar hästar mer än något annat och ägnar all sin tid åt dem. Det i sig är väl fantastiskt, men tyvärr verkar han inte helt förstå att andra människor också vill göra annat.
Den andra ädla sanningen
Paulo är tycker väldigt mycket om sig själv och allt han gör. Självsäkerhet har fått ett ansikte! (Låt oss hoppas att han inte Googlar sig själv, och om han gör det, att han inte vet hur man använder Google Translate)
Den tredje ädla sanningen
Paulo kommer aldrig i tid. Någonsin. Våra officiella arbetstider är fortfarande 8-17, men när han redan efter sin första lektion var en timme efter tidsschemat förstod jag att arbetsdagen skulle bli aaaningens längre. Idag slutade jag arbeta vid 19.45.
Den fjärde ädla sanningen (och också den tyngst vägande)
Paulo har alltid ett leende på läpparna och om man studerar folk i hans omgivning så är det ingen tvekan om att det smittar av sig.
För ca en vecka sedan blev man tvungen att avliva trotjänaren Nordeste efter en svår förstoppning.
Vi tänker på dig ♥
Vila i frid, Nordeste
Lämnade ett kallt Sverige för ett regnigt London och avslutade dagen i ett soligt Portugal. Känner att jag åkte åt rätt håll i alla fall! Här har en massa hänt, trots att det bara gått en månad, och jag håller fortfarande på att bli uppdaterad. En av de största händelserna är nya tränaren Paulo Sérgio, som med sin ankomst tydligen riktigt rört runt i grytan. Vad jag har förstått så har det medfört en massa bra, men visst också en del lite mindre bra grejer… Nya arbetstiden är 8.00-20.30, hm. Är inte säker på att jag helt uppskattar det. Eller nej förresten, jag är säker på att jag inte uppskattar det! Vill ju ha möjlighet att uppleva lite mer än bara Morgado när jag är här. Jag har i alla fall fått ett eget rum och för första gången packat upp mina resväskor. Bara det gör att jag känner mig lite mer hemma! Imorgon måste jag få tag i solkräm, för de andra tjejerna ser ut som kräftor i ansiktet. Här är det vår!
6 kommentarer
Diggar Titos solställning
Petra har städat mest hela dagen
Marie och Cravo (som förövrigt åker till sin ägare i Sverige nästa vecka)
På Morgado kommer säkerheten i första hand!
Ivan, Paulos egen working student, med Cercal
Mitt namn är Andréa och jag är en tjugoårig tjej från Alingsås, som just nu befinner mig i Portugal för att rida och träna Lusitano- hästar. Bloggen fungerar som en dagbok för nära, kära och andra som intresserar sig för min vardag på den Iberiska halvöns Atlantkust.