I veckan har en ny häst anlänt till Morgado och det är alltid lika spännande. Eller… häst och häst. Det råkar faktiskt vara en ponny (måttstocken togs fram och 147 cm i mankhöjd konstaterades) och han ser inte på något sätt ut som en lusitano. Just nu håller vi på att dividera fram och tillbaka om ponnyns låånga, bloonda och loockiga man verkligen är äkta. Vi har febrilt letat efter fästen för löshår utan restultat. Kanske har han blivit permanentad? Eftersom han ska vara här i sex månader får vi väl tids nog veta.

Inte nog med att ponnyn ser ut som en barbiehäst; vad som är ännu lustigare är att Paulo, med sina dryga 185 cm, ska rida denna ponny. Fast roligast av allt är ändå ponnyns namn… Han heter nämligen Paulo.

Lätt veckans skratt.

Nu har jag onekligen sjunkit lågt. När det var så länge sedan jag senast bloggade, att jag utan problem kan kalla ett inlägg för ”Update” börjar jag närma mig botten. Snart kan jag döpa dem efter månad eller år utan att någon osäkerhet om vilket inlägg som var vilket råder. ”Ta dig samman, människa!” säger jag till mig själv. ”Amañha”, brukar svaret bli. ”Imorgon.” Får helt enkelt kompensera genom att skriva ett grymt inlägg. Here we go!

• Showen, i vilken jag deltog med Trinco, gick superbt! Har tävlat mycket tidigare, men att jobba som ett team för en gemensam sak… vilken känsla! Har hittat en fransyska som filmade en snutt och så snart jag lyckats ta reda på hur man säger ”maila mig” på franska så ska jag ladda upp filmen.

Jag och Trinco i full portugisisk 1800-tals mundering

Simaon på Sabio, jag på Trinco och Julia på Que-Fito

• Dagen efter showen landade en ny working student på Morgado, svenska Ida, och med sig hade hon svenskt godis = Ida genast en i gänget. Det har dock i efterhand visat sig att det finns mycket mer att tycka om hos Ida än det faktum att hon tillfälligt stillat mitt chokladbegär. Hon är helt klart en välkommen addition till gruppen!

• I och med Idas ankomst fick jag tillfälligt offra mitt älskade rum (no hard feelings, Ida!) och flytta in med franska (och likaså dramatiska, känslomässigt överladdade och kortstubinta) Julia. ”Vad roligt!” sade Julia när förslaget togs upp. ”Hmm…”, sade den lite mer realistiska Andréa. Om det dröjer mer än lovligt lång tid till nästa blogginlägg så har vi högst troligt huggit halsen av varandra. Påminn mig om att aldrig skaffa rumskamrat!

• Första omgången i Portugal började jag få allergiska reaktioner på okänd substans – kliande ögon och näsa, nysningar och täppa – så inför omgång två laddade jag med nyinköpt allergimedicin. I förra veckan fick jag åter en reaktion (högst troligt damm) och jag började äta mina magiska piller = ingen täppa, inga nysningar och inget kli. Dock verkar jag vara en av de ”fler än 1 av 100” som får biverkningarna sömnighet (observera sömnighet, inte trötthet!) och yrsel. Yes. Frågan är bara om jag vill vara en nysande ryttare eller en sovande ryttare?

• Ny officiell ledig dag är numera söndag. Måndag jobbar jag och Julia medan Petra och Ida ligger kvar och sussar sött i sina sängar.

• Bruno, kocken på Morgado Lusitano, hade en intensivkurs i ”how to make sangria”. Självklart var jag som duktig elev på plats med penna och papper och antecknade för fullt. Risken för att jag blir alkis är numera stor.

• De senaste veckorna har solen gassat på Morgado och vi har haft över 30C flera dagar. Min armar är numera härligt bruna men jag har ett par icke avtagbara vita handskar på händerna. Mycket charmerande, måste jag säga.

• Förra veckans snackis var att det denna vecka skulle komma regn. I förrgår anlände det med äntligen ackompanjerat av dunder och brak. Det är något härligt hemtrevligt med regn och åska. Jag går runt med ansiktet uppåt och ett stort leende på läpparna. Behöver jag ens säga att folk tycker jag är lite wako?

• Gick i helgen på min första tjurfäktning och det var… fascinerande. Kunde till att börja med inte fokusera på annat än den stackars förvirrade tjuren som sprang runt i arenan, men till sist såg jag den vackra dansen, den fantastiska ridningen, samspelet häst och ryttare, modet och känslan. Jag förstår varför läktarna var fulla! Wow.

• Planen var att jag skulle stanna här i Portugal maj ut, men eftersom tiden går allt för fort så tänkte jag att några månader extra vore inte helt fel. Som det ser ut nu stannar jag här på Morgado till och med november. Yay!

• Och så till anledningen att bloggmotivationen tillfälligt gick upp lite: I förra veckan anlände en grupp finlandssvenskar till Morgado och innan jag hann presentera mig frågade de: ”Är det du som är Andréa?” Tydligen har jag en finsk fan club uppe i kalla Norden. Det är inte alla förunnat! *Vinkar till finnarna*

Det var lite av vad som hänt senaste tiden. Svenska Ida bloggar också (och lite mer konsekvent än jag) – missa inte det! http://idawahlgren.blogg.se/

I måndags stod stranden på schemat med Petra, Julia och hennes pappa. Ana-Teresa skulle agera taxi och som vanligt när hon är involverad blev det påfyllnad i schemat för dagen. Vi började med en tur till Sintra – en historisk stad på ett berg inte långt från Lissabon – där vi strosade, åt bakelser och drack Ginjinha (en typ av likör) ur choklad-”glas”. Staden är otroligt vacker med sina gamla byggnader, smala gator och spektakulära natur. (Mina bilder gör den inte rättvisa!)

Efter Sintra begav vi oss till Europas västligaste punkt, nämligen Cabo da Roca. Där är en fantastisk utsikt över Atlanten och jag kände riktigt friheten gripa tag i mig. Tänk vad livet kan vara underbart!

Efter några stopp för att äta, gå på toa och äta igen så hamnade vi kl fem på eftermiddagen äntligen på stranden strax utanför Cascais. Det var ganska blåsigt och vattnet var kallt, men det var ändå skönt att ligga i solen och slappa. Dagen avslutades med en middag på restaurang i Cascais (pizza blev det, lyxigt värre!). Klockan strax innan ny dag landade vi trötta och glada åter på Morgado. Härlig dag!

Idag har varit en sådan där dag där jag har kunnat njuta av varje stund. Vädret har varit underbart med närmre 25 grader och sol! Alla har varit på gott humör, ridningen gick bra, vi har haft tid att leka lite och dessutom tränat inför nästa show (som är i början av april och där jag ska vara med i Carrocelen på Trinco). Inatt är det fullmåne och den är tydligen ovanligt nära jorden just nu, så om ni vaknar upp i er garderob eller kommer på er själva med att steka pannkakor klockan fyra om morgonen så vet ni varför.

Idag plockade managern Alexandre fram sin magiska kamera för att ta lite försäljningsbilder på min bäbis. Resultatet blev en otroligt charmerande lättridnings-bild på mig och Cercal. Man kan ju inte alltid se fantastisk ut.